- Project Runeberg -  Vargens son. Skildringar från polartrakterna /
203

(1918) [MARC] Author: Jack London Translator: Mathilda Drangel
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En ny Odyssevs

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

rodd hem från fisket och husen vid skogsbrynet.
Och där voro männen som hade gjort sig till
hövdingar och laggivare, de män, vilkas blod jag hade
i mina ådror och vilkas blod jag hade äktat, då jag
firade mitt bröllop med Unga. Och Yash-Noosh gick
bredvid med våt sand i sitt hår och med sitt
krigsspjut i handen, avbrutet som då han föll. Och nu
visste jag att tiden var inne, och jag läste löftet i
Ungas ögon . . .

Som jag sade — vi kommo på det sättet genom
skogen, och slutligen kände vi röklukten från lägret.
Då lutade jag mig ner över honom och ryckte riporna
ur hans mun. Han vände sig åt sidan och låg stilla,
och hans ögon började få ett uttryck av förvåning,
och den handen som var underst gled långsamt bort
mot kniven vid hans höft. Men jag tog den ifrån
honom och skrattade honom midt i ansiktet. Plan
förstod inte ändå. Då låtsade jag, som om jag drack ur
svarta flaskor och staplade upp en mängd varor i
snön, och jag framställde för honom med tecken och
åtbörder allt som hade händt på min bröllopskväll.
Jag talade icke ett enda ord, men nu förstod han.
Han blev inte rädd. Det var ett hånleende på hans
läppar och kall vrede, och han fick ny styrka, då
han visste allt. Det var icke lång väg kvar, men
snön var djup, och han släpade sig fram mycket
långsamt. En gång låg han orörlig så länge, att jag
vände på honom och såg in i hans ögon. Och än
såg det ut som om han kunde gå vidare, och än
som om döden vore där. Och när jag släppte
honom, släpade han sig vidare. På det sättet kommo
vi till elden. Unga var genast vid hans sida. Hans

203

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 18:39:03 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vargensson/0207.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free