- Project Runeberg -  Vargens son. Skildringar från polartrakterna /
206

(1918) [MARC] Author: Jack London Translator: Mathilda Drangel
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En ny Odyssevs

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

och om hennes löfte, som hade varit mitt från
början. Ja, jag sade henne allt — till och med vad som
hade tilldragit sig den dagen mellan honom och
mig, och vad jag gjort under dagar som ännu voro
unga. Och medan jag talade, såg jag åter ett löfte
spira upp i hennes ögon och stråla fram som en
daggryning. Jag läste i dem ett innerligt
medlidande, jag läste kvinnlig hängivenhet och kärlek —
jag såg in i Ungas hjärta och själ. Och jag kände
mig återigen som en yngling, ty Ungas blick var
densamma som då hon skrattande sprang uppåt
stranden till sin moders hem. Den dystra oron var
borta och hungern och all den långa, tunga väntan.
Tiden hade nått sin fullbordan. Jag kände, att
hennes hjärta kallade på mig och jag tyckte, att jag
måste luta. mitt huvud däremot och glömma allt
annat. Hon öppnade sina armar mot mig och jag
närmade mig henne. Men då flammade hatet
plötsligt upp i hennes ögon, hennes hand sökte mitt bälte,
och hon stack mig två gånger med kniven.

’Hund!’ skrek hon hånfullt, i det hon slängde mig
i snön. ’Svin!’ Och så skrattade hon igen, så att
tystnaden rämnade, och hon gick tillbaka till den döde.

Som jag sade — två gånger stötte hon kniven i
mitt bröst; men hon var svag av hunger, och det
var inte bestämt att jag skulle dö. Jag var mest
sinnad att stanna där och sluta mina ögon till den sista
långa sömnen hos dessa bägge, vilkas liv hade kostat
mitt och fört mina fötter på okända vägar. Men
det vilade en skuld på mig, som icke ville ge mig ro.

Och vägen var lång, kölden var bitter och det
var ondt om föda. Pellys hade icke funnit någon

206

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 18:39:03 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vargensson/0210.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free