Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1:a avd. Vildmarken - I. På färdvägar i Nordlandet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
het. Mannen som gick före vände på huvudet, så att
hans och kamratens ögon möttes. Och så nickade de
åt varandra över den långa och smala lådan.
Ett nytt skri hördes, det skar genom tystnaden med
sylvass skärpa. De bägge männen lyssnade åt det
håll varifrån skriet kom. Det höjdes bakom dem
nå-gonstädes på de snöhölj da vidderna där de nyss hade
färdats fram. I nästa sekund besvarades detta andra
skri av ett tredje, likaledes bakom dem, nägot till
vänster om det förra.
”De ä’ efter oss, Bill”, sade den som gick före.
Hans röst ljöd hes och onaturlig, och han hade
talat med ansträngning.
”Det är ondt om föda”, sade kamraten. ”Jag har
inte sett ett enda harspår på flera dagar.”
De sade ingenting mera, men de lyssnade med spänd
uppmärksamhet till hungerskriet som oupphörligt
höjdes bakom dem.
När mörkret kom, svängde de in med hundarna i en
grandunge vid vattendragets rand och slogo läger.
Den långa kistan ställdes vid elden och fick göra tjänst
både som sittplats och bord. Varghundarna trängde
sig tillsammans på andra sidan elden; de morrade och
gläfste mot varandra och visade ingen lust att ge sig
ut på strövtåg inåt mörkret.
”Jag tycker att de hålla sig ovanligt nära elden”,
sade Bill.
Henry satt nedhukad över elden och höll på att ge
kaffekokaren stöd med ett stycke is. Han nickade.
Men han sade ingenting förrän han hade intagit sin
plats på kistan och börjat äta.
”De veta nog var de ä’ i säkerhet”, sade han. ”De
8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
