Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1:a avd. Vildmarken - II. Varginnan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tassade i deras spår. När mörkret sänkte sig på
eftermiddagen, slogs läger som vanligt, och skriket kom
närmare. Hundarna voro skrämda och oroliga och
gjorde sig skyldiga till små paniker, varunder
draglinorna trasslades till och de bägge männen blevo ännu
mera nedslagna.
”Seså, nu måste jag väl ha er fast, fördömda kräk”,
sade Bill belåten, sedan han på kvällen hade slutat sitt
värv.
Henry lämnade matlagningen och gick bort till
kamraten för att se vad denne hade uträttat. Bill hade
icke allenast tjudrat alla hundarna, han hade till och
med tjudrat dem som indianerna bruka. Varje
hund hade fått en grov läderrem om halsen, och vid
denna rem, så nära hundens hals att han ej kunde
komma åt remmen med tänderna, hade han fastgjort
en fyra eller fem fot lång och ganska grov stång, vars
andra ända i sin tur var fastgjord vid en påle i marken
medelst en läderrem. Hunden kunde omöjligen gnaga
sönder remmen upptill, och stången hindrade honom
att komma åt läderremmen invid pålen.
Henry nickade gillande.
”Det är det enda sättet att få behålla Enöra”, sade
han. ”Hans tänder skära läder som en kniv och
hälften så fort. Men i morgon tänker jag att vi ha hela
sällskapet välbehållet kvar.”
”Lita på det”, sade Bill. ”Jag förbinder mig att
fortsätta färden utan kaffe i morgon bittida, om här
då saknas en enda av våra hundar.”
”De förstå visst att vi inte ha någon laddning att
döda dem med”, förklarade Henry, när det blev dags
att gå till vila, i det han pekade på den glimmande
19
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
