- Project Runeberg -  Varghunden /
85

(1920) [MARC] Author: Jack London Translator: Mathilda Drangel
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2:a avd. Vildmarkens barn - IV. Världen vägg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

fågel o försynt nog hoppade upp där han var, sträckte
han lekfullt ut tassen emot honom. Men följden var,
att han blev så skarpt hackad på spetsen av sin nos, att
han ovillkorligen kröp ihop och gnällde jämmerligt. Det
blev fågeln för starkt, och han sökte räddning i flykten.

Men vargungen höll på att förvärva insikter. Hans
oklara lilla hjärna hade redan omedvetet gjort en
klassificering. Det fanns ting som levde och ting som
icke hade liv. Och mot de levande måste han vara
på sin vakt.* De som icke hade liv förblevo ständigt
på samma plats, men de levande rörde sig, och ingen
visste vad de kunde ta sig till. Man kunde alltid vänta
sig någonting överraskande från dem, och på detta
måste han vara beredd.

Han färdades på ett mycket drumligt sätt. Han
stötte emot överallt. En kvist, som han trodde vara
riktigt långt borta, kunde i nästa sekund slå honom
på nosen eller skrapa honom på ryggen. Och marken
var ojämn också! Ibland steg han för högt och stötte
sin nos, och minst lika ofta steg han för lågt och stötte
sina fötter. Och så fanns det kiselsten och småsten,
som vände på sig då han trampade på dem — varav
han lärde sig, att icke alla livlösa ting hade samma
orubbliga soliditet som hans håla, samt att små
livlösa ting hade mera benägenhet att falla omkull eller
vända på sig än de stora. Men varje motgång gav
honom en ny lärdom. Ju längre han gick, ju
varsammare blev han och desto bättre gick det för honom.
Han lärde att lämpa sig efter omständigheterna, att
beräkna sina muskelrörelser och begränsningen för sin
fysiska förmåga, att mäta avstånd mellan föremål och
mellan dessa och sig själv.

85

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:54:41 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/varghunden/0089.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free