- Project Runeberg -  Varghunden /
111

(1920) [MARC] Author: Jack London Translator: Mathilda Drangel
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3:e avd. Vildmarkens gudar - I. Eldskapare

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Kiche fången efter sig, och bakom Kiche följde Vitkäft
högeligen förbryllad och bekymrad över det nya
äventyr han var inblandad i.

De vandrade genom floddalen mycket längre än
Vitkäft någonsin förut hade varit, ända till dalens
slut, där strömmen föll ut i Mackenziefloden. Där
lågo kanoter uppdragna på pålar högt uppe i luften
och där fanns ställningar för torkning av fisk, och där
slogo indianerna läger. Vitkäft betraktade allt med
undrande ögon. De tvåbentas överlägsenhet tilltog
med varje sekund. Först och främst deras
herravälde över alla de skarptändta hundarna. Det
utvisade kraft. Men för vargungen tedde sig deras makt
över döda ting som någonting ännu större — som till
exempel deras förmåga att sätta orörliga ting i rörelse
och deras förmåga att åstadkomma förändringar i
världens utseende.

Det sistnämnda gjorde särskild effekt på honom.
Först såg han dem resa en mängd pålar, och det var
ju ingenting särskilt anmärkningsvärdt, eftersom han
hade sett dem slunga käppar och stenar på långa håll.
Men när så en massa hudar och tygstycken breddes
över dessa ställningar, så att de förvandlades till tält,
blev Vitkäft häpen. Det var tältens kolossala storlek
som imponerade på honom. De reste sig på bägge
sidor om honom som plötsligt framträdande och
växande levande ting. De upptogo nästan hela hans
synvidd. Han var rädd för dem. De reste sig så
olycksbådande över honom, och när blåsten satte duken
i rörelse, hukade han sig ned i förskräckelse och höll
ögonen vaksamt riktade på dem, beredd att rusa sin
väg, om de skulle försöka att störta sig över honom.

in

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 18:39:04 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/varghunden/0115.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free