- Project Runeberg -  Varghunden /
134

(1920) [MARC] Author: Jack London Translator: Mathilda Drangel
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3:e avd. Vildmarkens gudar - III. Utstött

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Men Vitkäfts repressalier upphörde icke, ehuru de
unga hundarna hade grundligt fått lära sig att de
måste hålla tillsammans. Han anföll dem om hart
träffade dem ensamma, och de anföllo honom då dc
voro i flock. Hans åsyn var nog för dem att hålla
jakt efter honom, och vid dessa tillfällen var det
vanligen hans snabbhet som räddade honom undan hans
förföljare. Men ve den hund som skilde sig från de
övriga och sprang förbi dem under en sådan jakt!
Vitkäft hade lärt sig att plötsligt vända sig mot den
främste av sina förföljare och slita upp hans strupe,
innan de övriga hunno fram. Detta inträffade ganska
ofta, ty sedan hundarna väl hade kommit i fullt skall,
glömde de sig under jaktens hetta, då Vitkäft däremot
aldrig gjorde det. Han såg sig försiktigt om under
loppet och var alltid färdig att virvla rundt och
överfalla den hetsige förföljaren som hade lämnat sina
kamrater bakom sig.

Unga hundar måste nödvändigt leka, och på grund
av deras förhållande till Vitkäft blev deras krigföring
mot honom ett slags sport för dem. Förföljandet av
Vitkäft blev deras förnämsta lek -— en farlig och i
alla händelser mycket allvarsam lek. Han å sin sida
som var den snabbaste av dem var aldrig rädd att
våga sig vart som helst. Under den tid, då han
förgäves väntade på att hans mor skulle komma tillbaka,
lockade han hundflocken efter sig på mången vild
jakt genom de närmaste skogarna. Men de tappade
alltid bort honom. Deras skall och oväsen upplyste
honom alltid om var de foro fram, medan han
däremot sprang ensam, tyst och sammetsfotad, en skugga
som rörde sig bland träden alldeles som hans far och

134

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 18:39:04 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/varghunden/0138.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free