Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3:e avd. Vildmarkens gudar - III. Utstött
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hans mor hade gjort före honom. För övrigt var han
också mera bekant med vildmarken än de; han kände
bättre till de hemlighetsfulla krigslister som där kunna
övas. Ett av hans favoritknep var att dölja spåret
efter sig genom att springa ned i rinnande vatten och
sedan ligga helt lugn i ett snår strax bredvid, medan
hundarnas skall ljöd rundt omkring honom.
Hatad av de sina och av människor, okuvlig,
ständigt förföljd och själv oavbrutet på krigstråt, blev
Vitkäft snabbt och ensidigt utvecklad. Det var ingen
lämplig jordmån för frambringande av vänlighet och
tillgivenhet. Om sådana saker hade han icke den
avlägsnaste aning. Den lag han hade lärt var att lyda
den starke och förtrycka den svage. Grå Bävern var
cn gud och han var stark. Därför lydde Vitkäft hans
befallningar. Men hundar, som voro yngre eller
mindre än han själv, voro svaga, således ting som kunde
fördärvas. Hans utveckling var riktad på makt.
Därför att han ständigt måste vara beredd på att möta
faror och kämpa för sitt liv, blevo hans
självbevarelseinstinkt och hans förstörelsebegär onaturligt
uppdrivna. Han blev snabbare i sina rörelser än de andra
hundarna, mera lätt på foten; han blev listigare, mera
mordlysten och smidigare; han var magrare och
hade fastare muskler och senor; han var härdigare,
grymmare, vildare och klokare än de. Och han måste
bli allt detta, ty eljest skulle han aldrig ha kunnat
reda sig eller ens fått behålla livet i den fientliga
omgivning vari han befann sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
