- Project Runeberg -  Varghunden /
148

(1920) [MARC] Author: Jack London Translator: Mathilda Drangel
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3:e avd. Vildmarkens gudar - V. Ett fördrag

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Det existerade visserligen ett kamratskap mellan
Vitkäft och de andra hundarna, men det var
fortfarande fientligt och fullt av stridigheter. Han hade
aldrig lärt sig att leka med dem. Han kunde endast
slåss, och det gjorde han också, gengäldande i
hundra-falt mått de hugg och sår de hade tillfogat honom
på den tid då Lip-Lip var deras anförare. Men nu
innehade Lip-Lip icke längre denna hederspost, utom
då han rusade i väg framför sina kamrater med sitt
långa rep, medan släden följde dem. I lägret vågade
han aldrig lämna Mit-sahs eller Grå Bäverns eller
Kloo-koochs närhet. Han tordes icke avlägsna sig
från de skyddande gudarna, därför att alla hans
kamrater voro ursinniga på honom, och han fick nu ända
till dräggen tömma den kalk han fordom hade
bräddat åt Vitkäft.

Sedan Lip-Lips välde nu var störtat, kunde Vitkäft
ha blivit flockens överhuvud. Men därtill var han för
vresig och för mycket enstöring. Han tuktade sina
kamrater, men för övrigt brydde han sig icke det
ringaste om dem. De gingo ur vägen när de sågo
honom komma; icke ens den djärvaste av dem skulle
ha vågat stjäla ifrån honom en bit kött. De brukade
tvärtom så fort som möjligt sluka sina egna portioner
av fruktan för att han skulle ta deras mat. Vitkäft
kände mycket väl till lagen att förtrycka den svage
och lyda den starke. Han åt upp sitt kött så fort
han kunde. Och sedan ve den hund som icke hade
slutat. En ilsken morrning och ett blixtsnabbt hugg
med glimmande käftar — och så kunde offret klaga
sin nöd för de obarmhärtiga stjärnorna, medan Vitkäft
åt upp vad han tagit från honom.

148

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:54:41 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/varghunden/0152.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free