- Project Runeberg -  Varghunden /
162

(1920) [MARC] Author: Jack London Translator: Mathilda Drangel
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3:e avd. Vildmarkens gudar - VI. Hungersnöden

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

het. Men han kände sig driven att lyda den av
hemlig, tvingande instinkt — samma instinkt som
förmådde honom att nattetid tjutande lyfta nosen mot
månen och stjärnorna och som kom honom att frukta
för döden och det okända.

Tiden gick. Vitkäft blev starkare, tyngre och
fastare till sin kropp, och hans karaktär utvecklades
i den riktning^ som betingades av hans nedärvda anlag
och hans omgivning. Hans ärvda anlag utgjorde ett
stoff som kunde liknas vid mjuk lera. Där fanns
många möjligheter, och materialet kunde formas på
många olika sätt. Omgivningen modellerade leran
och gav den dess särskilda form. Hade Vitkäft aldrig
kommit att sitta vid en människas eld, skulle
vildmarken helt enkelt ha gjort honom till en varg. Men
gudarna hade givit honom en annan omgivning, och
av stoffet blev nu i stället en hund, som visserligen i
mycket liknade en varg, men likväl var en hund och
icke en varg.

Och så blev hans karaktär, i enlighet med stoffet
i hans natur och omständigheternas makt, formad
på ett särskilt för honom egendomligt sätt. Det
kunde icke gå på annat sätt. Han blev en allt mera
osällskaplig enstöring, allt mera ilsken och
hämndlysten. Och medan de övriga hundarna mer och mer
lärde sig inse att det var bättre att leva i frid med
honom än på krigsfot, lärde Grå Bävern sig skatta
honom högre med varje dag som gick.

Vitkäft, som i alla avseenden tycktes vara så
kraftig, led likväl av en säregen svaghet — han kunde icke
stå ut med att man skrattade åt honom. Människans
skratt var honom förhatligt. Det vill säga, han brydde

162

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:54:41 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/varghunden/0166.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free