- Project Runeberg -  Varghunden /
197

(1920) [MARC] Author: Jack London Translator: Mathilda Drangel
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4:e avd. Övergudar - III. Under hatets herravälde

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ångbåt som skulle gå uppåt Yukon till Dawson.
Vitkäfts rykte hade spridt sig över landet. ”Den
stridande vargen”, som han kallades, var omtalad både
när och fjärran, och buren vari han förvarades på
ångarens däck var vanligen omgiven av nyfikna.
Han morrade och rasade emellanåt, eller också låg
han stilla och betraktade dem med kallblodigt hat.
Och varför skulle han icke hata dem? Denna fråga
gjorde han aldrig sig själv. Han kände ingenting
annat än hat och uppgick fullständigt i denna
lidelse. Livet hade blivit ett helvete för honom.
Han var icke skapad för det trånga fängelse som vilda
djur få uthärda, när de falla i människors händer.
Och ändå var det just så han blev behandlad. De
kringstående begapade honom, stucko in käppar
mellan burens spjälor för att få honom att morra och
skrattade sedan åt honom.

Dessa män, som nu utgjorde hans omgivning,
formade honom till någonting mycket grymmare än han
hade varit ämnad till av naturen. Men naturen hade
givit honom bildbarhet. Månget annat djur skulle i
hans belägenhet ha dött eller blivit helt och hållet
brutet till sitt sinne, men han fogade sig efter
omständigheterna och fortfor att leva med obrutet sinne.
Möjligen skulle Beauty Smith, hans djävulske
plågare, vara i stånd att krossa honom till sist, men ännu
syntes intet tecken till att han skulle lyckas.

Om Beauty Smith hyste en djävul inom sig, så
gjorde Vitkäft detsamma — och dessa båda rasade
oavbrutet mot varandra. I forna tider hade Vitkäft
haft den klokheten att ödmjuka sig inför en man med
käpp i handen, men nu var denna klokhet försvunnen.

197

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:54:41 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/varghunden/0201.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free