- Project Runeberg -  Varghunden /
207

(1920) [MARC] Author: Jack London Translator: Mathilda Drangel
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4:e avd. Övergudar - IV. I dödsfara

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

käft sprang upp och virvlade ursinnigt rundt, i det
han försökte skaka av sig bulldoggens kropp. Den
gjorde honom alldeles utom sig, denna fastklängande
och släpande tyngd. Den hindrade hans rörelser,
inskränkte hans frihet. Det var som att vara fången
i en fälla, och hela hans natur reste sig däremot med
upprorisk vrede — en vrede, som övergick till vanvett
I flera minuter var han verkligt galen. Det lägre
livet inom honom tog överhand. Kroppens begär
att existera brusade och sjöd hos honom; han
behärskades uteslutande av denna köttets kärlek till livet.
All intelligens var utplånad. Det var som om han icke
hade någon hjärna. Hans förnuft var rubbat genom
köttets blinda, lidelsefulla trängtan att få leva och
röra sig — att i alla händelser få röra sig, emedan
rörelse var en yttring av liv.

Han svängde oupphörligt rundt, virvlade om och
vred och vände sig, i det han försökte skaka av sig
den femtio skålpund tunga kroppen som hängde fast
vid hans hals. Bulldoggen gjorde föga mer än behöll
sitt grepp. Någon gång, ehuru sällan, lyckades han
få fotterna på marken och för ett ögonblick trycka
sig tätare intill Vitkäft. Men i nästa sekund hade
han åter förlorat fotfästet och slängdes omkring i
en av Vitkäfts vansinniga virvlar. Cherokee höll sig
uteslutande till sin instinkt. Han visste att han
gjorde det rätta genom att hålla fast, och han kände
en rysning av välbehag. I sådana stunder slöt han
sina ögon och lät sin kropp slängas hit och dit, hur
som helst, likgiltig för allt ondt som därunder kunde
drabba honom. Det betydde ingenting. Greppet i
Vitkäfts strupe var huvudsaken, och det höll han fast.

207

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 18:39:04 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/varghunden/0211.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free