- Project Runeberg -  Varghunden /
229

(1920) [MARC] Author: Jack London Translator: Mathilda Drangel
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4:e avd. Övergudar - VI. En kärleksfull husbonde

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

fortfor att tala. I hans röst låg vänlighet —
någonting som Vitkäft aldrig förr hade hört eller erfarit.
Han kände en viss underlig tillfredsställelse, som om
något behov hade blivit mättat, eller som om något
tomrum i hans inre blivit fyllt. Men så kom
återigen instinkten med sina varningar och påminnelser
om forna erfarenheter. Gudarna voro alltid sluga och
hade oberäkneliga utvägar att fullfölja sina ändamål.

Ja, var det icke det han trodde! Där sträcktes nu
gudens hand emot honom med all dess förmåga att
åstadkomma ondt och den sänkte sig över hans huvud.
Men guden fortfor att tala. Hans röst var mild och
lugnande. Trots den hotande handen ingav denna
röst förtroende. Och trots den lugnande rösten väckte
handen misstro. Vitkäft slets mellan de mest stridiga
impulser. Det såg ut som om han var nära att flyga
i stycken, så förfärlig var den självbehärskning det
kostade honom att med en för honom ovan
obeslutsamhet lägga band på det inre trots som ville kämpa sig
fram.

Han kompromissade. Han morrade och reste ragg
och lade öronen tätt intill huvudet. Men han bet icke,
och ej heller sprang han sin väg. Handen sänkte sig
allt mer. Den kom närmare och närmare. Den
rörde vid de yttersta spetsarna av hans upprättstående
hår. Han hukade sig ned. Men handen följde efter
och tryckte hårdare. Skälvande och nästan rysande
lyckades han likväl behärska sig. Det var en
verklig plåga för honom, denna hand, som berörde honom
och förmådde honom att våldföra sina naturliga
instinkter. Han kunde icke på en enda dag glömma
allt det onda som människohänder hade tillfogat

22g

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 18:39:04 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/varghunden/0233.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free