- Project Runeberg -  Varghunden /
234

(1920) [MARC] Author: Jack London Translator: Mathilda Drangel
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4:e avd. Övergudar - VI. En kärleksfull husbonde

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

skilja mellan tjuvar och hederligt folk, uppskatta
människor efter deras sätt att gå och föra sig. Den
som med raska steg gick rakt på ingångsdörren fick
vara i fred — fastän Vitkäft följde honom med
vaksam blick ända tills dörren öppnades och han blev
mottagen av husets herre. Men den som kom
smygande på omvägar, som såg sig försiktigt omkring och
försökte gömma sig — han hade ingen nådetid att
vänta av Vitkäft, och han måste skyndsamt ge sig av
därifrån med åsidosättande av all värdighet.

Weedon Scott hade åtagit sig det värvet att
återupprätta Vitkäft — eller rättare sagt att godtgöra det
onda som människorna hade gjort honom. Det var
för Weedon Scott en princip- och samvetsfråga. Han
ansåg att det onda, som hade förövats mot Vitkäft,
var en skuld som människan hade ådragit sig, och att
denna skuld måste betalas. Och därför bemödade han
sig att vara särskilt vänlig mot ”Stridande Vargen”.
Han gjorde det till en plikt att varje dag smeka och
kela med Vitkäft, och han gjorde det länge.

Från början misstänksam och fientlig började
Vitkäft småningom tycka om dessa smekningar. Men
det var någonting som han aldrig kunde låta bli,
och det var att morra. Han morrade från det
ögonblick smekningarna började och tills de upphörde.
Men det hade kommit ett nytt tonfall i dessa
morr-ningar. Främlingar skulle ej ha märkt det — för dem
var Vitkäfts mullrande ett bevis på naturlig vildhet
av det mest nervskakande och blodtörstiga slag. Men
Vitkäfts strupe hade fått hårda fibrer genom trägen
övning med ilskna ljud under alla dessa år som hade
gått sedan han första gången bjöd till att knorra så

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 18:39:04 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/varghunden/0238.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free