Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4:e avd. Övergudar - VI. En kärleksfull husbonde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nacken och nedåt bogarna, han knackade honom
sakta på ryggraden med sina fingerspetsar. Och
Vitkäft morrade som förr — men det kurrande tonfallet
hördes tydligare än någonsin.
Men detta var icke allt. Medan han nu
genomströmmades av glädje och hans stora kärlek sökte att
ge sig uttryck, lyckades han finna ett nytt sätt att
göra det. Han förde plötsligt sitt huvud framåt och
stack in det mellan den älskade husbondens arm och
hans kropp. Och sedan han där hade gömt sig ända
till öronen, mullrade han icke längre, utan buffade
endast med nosen och höll sig kvar där han var.
De bäggre männen sågo på varandra. Scotts ögon
lyste av glädje.
”Ser man på!” sade Matt imponerad.
Och då han hade hämtat sig från sin häpnad,
utbrast han: ”Jag har alltid påstått, att den där vargen
var en hund. Och nu syns det att jag hade rätt.”
Sedan den älskade husbonden kommit tillbaka,
hämtade sig Vitkäft mycket raskt. Två nätter och
en dag tillbragte han i hyddan. Sedan gick han ut.
Slädhundarna hade glömt hans forna överlägsenhet.
De mindes endast hans senare tillstånd, hans svaefhet
och sjukdom. Så snart han kom utom dörren, rusade
de på honom.
”Nu skall det bli liv och leverne av”, mumlade Matt
belåtet, där han stod på tröskeln och sås: på. ”Ge dem
huden full, du varg — ge dem huden full och lite till!”
Vitkäft behövde icke dessa uppmaningar. Den
älskade husbondens återkomst var alldeles nog. Livet
strömmade åter mäktigt och okuvligt genom hans
varelse. Han slogs av idel glädje, gav därigenom ett
16. Varghunden.
241
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
