- Project Runeberg -  Varghunden /
257

(1920) [MARC] Author: Jack London Translator: Mathilda Drangel
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5:e avd. Tämd - II. I Södern

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

tydligen ovanligt ilsken. Denna hund kom emellan
Vitkäft och vagnen, skilde honom således från hans
herre. Vitkäft morrade icke till varning, men han
reste ragg och gjorde tyst sitt vanliga mördande anfall.
Men det blev aldrig fullbordat. Han hejdade sig
tafatt och plötsligt mitt i språnget, satte frambenen
styva mot marken, för att få stöd av dem, och blev
nästan sittande på bakdelen, så ivrig var han att
undvika beröring med den han velat angripa. Det var
nämligen en hvnda, och det är en lag för hans släkte
att ha försyn för honor. För att kunna anfalla henne
skulle han nödgats göra våld på sin instinkt.

Men med fårhunden förhöll det sig annorlunda.
Hon var hona, och hos henne fanns ingen sådan
instinkt. Men eftersom hon var en fårhund, hyste hon
å andra sidan en ovanligt stark, instinktmässig
förskräckelse för vildmarkens barn och i all synnerhet för
vargen. I hennes ögon var Vitkäft en varg —
rövaren och arvfienden, som hade lurat på hennes hiordar
från första gången får samlades i flock och vaktades
av någon av hennes forntida förfäder. Och därför,
när han hejdade sig i språnget och satte sig för att
undvika sammanstötningen, rusade hon över honom.
Han morrade ofrivilligt, när han kände hennes tänder
hugga honom i bogen, men han gjorde intet försök
att skada henne. Han retirerade, styvbent i sin
tafatthet, och försökte gå omkring henne — smög hit
och dit, kretsade och vände, men alltid förgäves. Hon
fanns ständigt mellan honom och den väg där han
ville fram.

”Ici, Collie!” ropade den främmande mannen i
vagnen.

257

17. Varghanden.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 18:39:04 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/varghunden/0261.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free