Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5:e avd. Tämd - IV. Naturens röst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
märksamhet. Han hade upphört att morra och stod
med upplyftat huvud och såg på den ene efter den
andre. Det arbetade konvulsiviskt i hans strupe, men
icke ett ljud trängde sig fram — hela hans kropp
skälvde under bemödandet att ge uttryck åt det han
ville meddela.
”Jag vill hoppas att han inte får rabies”, sade
Wee-dons mor. ”Jag har just sagt till Weedon, att jag är
rädd att vårt sydliga klimat inte kan vara hälsosamt
för ett djur från Nordlandet.”
”Det ser ut som om han ville tala”, sade Beth.
Och i detta ögonblick fick Vitkäft ännu en gång
talets gåva — han skällde av alla krafter.
”Någonting måste ha hänt Weedon”, förklarade
den unga hustrun oroligt.
Och nu kommo de alla hastigt på fötter, och Vitkäft
rusade utför trappan och såg sig om för att förmå
dem att följa efter. För andra och sista gången i sitt
liv hade han skällt och gjort sig förstådd.
Efter denna tilldragelse blev han mera avhållen av
familjen på Sierra Vista, och till och med stalldrängen,
som hade fått sin arm söndersliten, förklarade, att
”han var en klok hund, fastän han var en varg”.
Domaren Scott delade denna åsikt, och till allas missnöje
framlade han det ena beviset efter det andra till stöd
för sitt påstående, hämtade ur encyklopedien och ur
olika arbeten i naturalhistoria.
Dagar kommo och gingo, och solen lyste oavbrutet
över dalen Santa Clara. Men när dagarna blevo
kortare och Vitkäfts andra vinter i Södern nalkades,
gjorde han en underlig upptäckt. Collies tänder voro
icke längre skarpa. Hennes nafsande försiggick med
284
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
