Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
styrka. Det skedde ytterligt oväntat och var gjort
mellan pickandet av två sekunder. Han hade tagit ett
språng framåt på dryga sex fot och givit ynglingen en
stöt i magen med sin knutna hand. I nästa
ögonblick kände jag en pinande smärta på samma plats
— som om jag hade fått slaget. Jag nämner detta
som bevis på mina nervers ytterligt uppdrivna
känslighet, och på hur ovan jag var vid brutala uppträden.
Ynglingen — som minst vägde sina hundrasextiofem
— krympte ihop, så att han hängde över den knutna
näven som en våt trasa över en käpp. Han lyftes
upp i luften, virvlade om och slog handlöst i däcket
på huvud och axlar bredvid liket, där han sedan låg
och vred sig i smärta.
»Nåå — har ni beslutat er än?» frågade Larsen, i
det han vände sig till mig.
Jag hade emellanåt hållit utkik på den annalkande
skonaren, som nu var nästan i bredd med oss och på
endast ett par hundra yards avstånd. Det var ett
mycket -prydligt och nätt litet fartyg. Jag kunde
urskilja ett stort, svart nummer på ett av seglen, och
jag hade förut sett avbildningar på lotsbåtar.
»Vad är det för ett fartyg?» frågade jag.
»Lotsbåten Lady Mina, svarade Ulv Larsen
bistert. »Har blivit av med sina lotsar och är nu på väg
till vSan Francisco. Med den här vinden skall hon vara
där om fem eller sex timmar.»
»Vill ni vara god och signalera till dem, så att jag
kan komma i land!»
»Signalboken har ledsamt nog fallit över bord»,
förklarade han. Alla jägarna flinade.
Jag överläde med mig själv ett par sekunder, under
38
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
