Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅTTONDE KAPITLET.
Ibland tror jag att Ulv Larsen är tokig, eller
åtminstone lialvgalen, med alla sina underliga nycker och
infall. I andra stunder anser jag honom för en stor
man, ett geni, som har kommit på orätta vägar. Och
slutligen är jag övertygad om att han är en
fullkomlig typ för den primitiva människan, född till världen
tusen år eller generationer för sent — en anakronism i
detta århundrade för kulminerande civilisation. Han
är helt visst en individualist av den mest prononcerade
typ. Och icke det allenast, han står också mycket
ensam. Det finns ingen sj älsförvantskap mellan
honom och de övriga männen ombord. Hans oerhörda
mannakraft och själsstyrka ger honom en särställning.
De äro ingenting annat än barn i jämförelse med
honom, till och med jägarna, och som barn behandlar
han dem också, sänker sig med ansträngning till deras
nivå och leker med dem som man brukar leka med
valpar. Eller också sonderar, han dem med samma
grymhet som en vivisektionist, trevar omkring i deras
inre och undersöker deras själar, som om han ville se
av vilket stoff de äro gjorda.
Jag har tjogtals gånger sett honom vid bordet
förolämpa än den ena och än den andra av jägarna med
kalla och forskande ögon och en viss, intresserad min,
93
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
