Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tig från hans ideal av det mest upphöjda handlingssätt.
Ulv Larsen måste ha sållat den store filosofens läror
och förkastat eller utvalt dem efter eget behov och
behag.
»Vad lärde ni mera av honom?» frågade jag.
Hans panna rynkades lätt under ansträngningen att
i lämpliga fraser uttrycka tankar, som han aldrig förr
hade klädt i ord. Jag kände mig helt upplivad. Jag
sonderade nu hans själsstoff, så som han brukade
sondera andras. Jag rannsakade obruten mark. En
säregen — en förfärande säregen region låg framför
mig.
»Jag skall säga er det i så få ord som möjligt»,
be-gynte han. »Spencer lär en ungefär så här. Först
och främst måste människan verka för sitt eget väl —
att göra det är att vara moralisk och god. Därnäst
måste man verka för sina barns väl. Och för det
tredje för hela släktets.»
»Och det mest upphöjda, vackra och rätta är sådana
handlingar, som på samma gång fordra vår egen, våra
barns och vårt släktes väl», tilläde jag.
»Det fäste jag mig inte särskilt vid», förklarade han.
»Kunde inte inse nödvändigheten av den läran, inte
heller att den var förnuftig. Så att jag strök både
släktet och barnen. Dem vill jag inte offra någonting
för. Det är ju bara sentimental smörja, det måste ni
väl inse, åtminstone för den, som inte tror på evigt
liv. Hade jag utsikt till odödlighet, skulle altruismen
vara en förmånlig affärsspekulation. Jag kunde ju
då höja min själ till vilken grad som helst. Men med
ingenting evigt framför mig annat än döden, och för
en kort tid begåvad med detta jästliknande krälande
ioo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
