- Project Runeberg -  Varg-Larsen /
105

(1918) [MARC] Author: Jack London Translator: Mathilda Drangel
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

företog i själva verket en vivisektion och undersökte
hans själsstoff lika djärvt och grundligt, som han
brukade undersöka andras. Det kan vara en svaghet
hos mig, att jag har ett sårande sätt att tala, men jag
kastade allt tvång och slog och sargade, tills Ulv
farsen sjöd och fräste av vrede. Hans mörkbruna,
solbrända ansikte blev nästan svart, och hans ögon
flammade. Där fanns icke en glimt av lugn eller förnuft

— ingenting annat än ett vanvettigt raseri. Det var
ulven inom honom, som jag nu fick se, en varg i
vansinnig ilska.

Han störtade emot mig nästan med ett rytande och
grep mig i armen. Jag hade stålsatt mig ända därhän,
att jag trotsigt sträckte ut den framför mig, fastän jag
darrade invärtes, men Ulv Larsens oerhörda styrka
var för mycket för mig. Han hade gripit tag i
överarmens muskel med sin ena hand, och då han klämde
till, skrek jag högt av smärta. Benen veko sig under
mig, jag kunde helt enkelt icke stå upprätt och uthärda
plågan. Mina muskler vägrade att göra tjänst.
Pinan var för svår. Min armmuskel höll på att krossas
till mos.

Han tycktes nu återfå besinningen, ty en ljusglimt
lyste i hans ögon och han släppte sitt tag med ett kort
skratt, som snarare liknade ett brummande. Jag föll
till golvet och kände mig alldeles förbi. Han satte sig,
tände en cigarr och vaktade på mig som katten på en
råtta. Då jag vred och vände på mig, såg jag, att
han betraktade mig med den nyfikenhet, jag så ofta
hade sett hos honom — en min av häpnad och
förundran, ett forskande och ständigt spörjande uttryck,
som 0111 han ville veta, vad det egentligen var fråga om.

105

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:54:59 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/varglarsen/0109.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free