Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ras häftiga andetag och plötsliga flämtningar av
smärta.
Det måste ha varit flera som sammansvurit sig för
att mörda kaptenen och st3rrmannen, ty jag kunde
höra att Iveach och Johnson genast hade fått
förstärkning av kamrater.
»Hit med en kniv —• någon av er!» skrek Iveach.
»Slå honom i skallen, så att hjärnan rinner ut!»
ljöd Johnsons stämma.
Efter sitt första vrålande uppgav Ulv Larsen icke
ett ljud. Han kämpade hårdt för sitt liv under
tystnad. Han var svårt ansatt. Omkullkastad från
början, hade han ej förmått komma på fötter igen,
och trots all hans oerhörda styrka visste jag, att det
ej fanns något hopp för honom.
Jag fick en kännbar föreställning om stridens hetta,
ty även jag blev omkullryckt och illa tilltygad av de
tumlande kämparna. Men under oredan lyckades
jag slutligen praktisera mig in i en av de undre kojerna,
där jag var ur vägen för de stridande.
»Hitåt, alle man! Vi ha honom! Vi ha honom!»
hörde jag Leach ropa.
»Vem?» frågade de som verkligen hade sovit, och
som vaknat vid ett oväsen, som de icke kunde begripa.
»Den satans styrmannen!» ljöd Leach’s listiga svar,
som gavs i dämpad ton.
Hans ord hälsades med höga glädjerop, och från
detta ögonblick hade Ulv Larsen sju starka karlar
över sig. Louis tog, som jag tror, ingen del i striden.
Skansen kunde jämföras med en bikupa, vars
innehavare blivit retade av någon marodör.
»Hallå! Vad står på här nere?» hörde jag Latimer
167
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
