- Project Runeberg -  Varg-Larsen /
211

(1918) [MARC] Author: Jack London Translator: Mathilda Drangel
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

sattes båtarna i sjön, for att nästan genast uppslukas
av tjockan, medan vi ombord tutade i liorn med
bestämda mellantider och lossade ett signalskott var
femtonde minut. Båtar försvunno och återfunnos
oupphörligt, emedan det var vanligt att en båt brukade
jaga med vilken skonare, som tog upp den, tills den
återfann sitt eget fartyg. Men Ulv Larsen, som ju
hade förlorat en båt, tog — alldeles som man kunde
vänta av honom —• första förirrade främmande båt i
besittning och tvingade dess innehavare att jaga med
Ghost, utan att sedan tillåta dem att återvända till
sin egen skonare, när vi fingo sikte på den. Jag
kommer ihåg, huru han med bössan för bröstet tvingade
jägaren och hans bägge följeslagare ned under däck,
när deras kapten strök tätt förbi oss och ropade an för
att fråga, om vi sett till hans folk.

Thomas Mugridge, som så märkvärdigt envist
hängde fast vid livet, linkade snart omkring igen och
skötte sin dubbla syssla som kock och passopp.
Johnson och Leach blevo retade och slagna lika mycket
som förut, och de väntade, att deras liv skulle ta en
ända vid jakttidens slut, medan de övriga levde ett
riktigt hundliv och behandlades som hundar av sin
skoningslöse herre och husbonde. Vad Ulv Larsen
och mig beträffade, stodo vi på tämligen god fot med
varandra, fastän jag icke kunde helt och hållet frigöra
mig från den tanken, att det rättaste, jag kunde göra,
vore att döda honom. Han utövade en orimlig
tjuskraft över mig, och jag fruktade honom lika orimligt.
Och likväl kunde jag icke föreställa mig honom liggande
död. Det fanns en viss uthållighet hos honom, som
om han vore begåvad med evig ungdom, och detta

211

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:54:59 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/varglarsen/0215.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free