- Project Runeberg -  Varg-Larsen /
258

(1918) [MARC] Author: Jack London Translator: Mathilda Drangel
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

och satte ned sina fötter, tänkte man ovillkorligt på
djungler och vildmark. Han gick som en katt, både
lätt och kraftigt, alltid kraftigt. Jag kunde ej låta
bli att likna honom vid en stor tiger, ett listigt rovdjur.
Så såg han ut, och det skarpa glittret, som emellanåt
lyste i hans ögon, var alldeles detsamma som jag hade
iakttagit hos leoparder och andra vildmarkens djur,
som höllos i fångenskap.

Men den dagen, då jag såg dem gå så där av och an,
såg jag också, att det var hon som gjorde slut på
promenaden. De kommo upp till den plats, där jag stod
vid nedgången till kajutan. Ehuru hon icke förrådde
det genom en min eller en rörelse, fick j ag på något sätt
en förnimmelse av att hon var upprörd. Hon gjorde
någon likgiltig anmärkning, i det hon såg på mig, och
hon skrattade ganska obesvärat, men jag såg, att
hennes ögon ofrivilligt drogos tillbaka till honom som
genom en magnetisk kraft, varefter hon hastigt sänkte
dem, men likväl icke tillräckligt fort för att hinna
dölja den plötsliga förskräckelse, som talade ur dem.

Och i hans ögon såg jag orsaken till hennes
upprörda tillstånd. Vanligen gråa, kalla och hårda, voro
de nu däremot varma, milda och guldfärgade, fulla
av små ljusgnistor, som stundom fördunklades och
mattades, men så åter plötsligt lyste upp, så att hela
globerna strålade av ett glödande skimmer. Kanske
var det därifrån som guldfärgen förskrev sig, men hans
ögon lyste verkligen som guld, lockande och mäktiga,
på samma gång frestande och betvingande, och
vittnade om en längtan och en lidelse, som ingen kvinna

— och allra minst Maud Brewster — kunde
missförstå.

258

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:54:59 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/varglarsen/0262.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free