Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»spärrade» havet för oss genom att skicka ut sina
båtar framför våra och tvärs över vår kurs. Fjorton
båtar behöva en ganska stor sträcka av oceanen för
att kunna bekvämt idka sälj akt, och sedan Macedonia
hade helt och hållet spärrat vår linje, fortsatte
ångaren åt nordost, skickande ut allt fler och fler båtar
under vägen.
»Vad står på?» frågade jag Ulv Larsen, ur stånd
att längre kuva min nyfikenhet.
»Fundera inte på det», svarade han buttert. »Det
kommer inte att stå länge på förrän vi får klarhet i
den saken, och under tiden kan ni ju bedja om frisk
bris åt oss. — Nå, jag kan gärna tala om det för
er», tilläde han i nästa ögonblick. »Jag ämnar låta
min herr bror smaka på sin egen medicin. Jag
tänker göra som han, jag vill sopa sjön, jag också, och
det inte bara för en gång, utan för hela jakttiden —
om vi ha lyckan med oss.»
»Och om vi inte ha det?» frågade jag.
»Något sådant får inte tas med i räkningen»,
svarade han skrattande. »Vi måste helt enkelt lyckas, ty
annars är det ute med oss.»
Han hade ratten om hand, och jag gick för över
och in i skansen, där de bägge krymplingarna Nilson
och Thomas Mugridge lågo. Nilson var så munter
man kunde begära, hans brutna ben växte väl
tillsammans. Men Cooky var förtvivlat melankolisk, och
jag kände ett djupt medlidande med den olyckliga
människan. Det märkvärdigaste var att han ännu var
vid liv och höll fast vid livet. De hårda åren hade
reducerat hans magra kropp till ett eländigt vrak, och likväl
brann livsgnistan därinom lika ivrigt som någonsin.
275
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
