Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jag ryggade tillbaka för tanken på denna
fruktansvärda död, och för ett ögonblick fick jag den vilda
idén att ta Maud i mina armar och kasta mig
överbord. Men så beslöt jag mig för att vänta, och först
i sista ögonblicket, då det ej längre fanns någon
und-flykt för oss, skulle jag sluta henne i mina armar,
bekänna min kärlek, göra det förtvivlade språnget och
dö med henne i min famn.
Vi drogo oss instinktmässigt närmare varandra på
båtens botten. Jag kände hennes vantbeklädda hand
i min. Och så avvaktade vi slutet utan att tala. Vi
voro icke långt ifrån den linje, som vindriktningen
gjorde med bergsuddens västra rand, och jag stirrade
ditåt i förhoppning, att något strömdrag eller
åter-svallet från klipporna skulle driva oss förbi, innan vi
kommo till bränningarna.
»Vi klara oss nog», sade jag med en tillit, som jag
väl visste icke bedrog någondera av oss.
»Ta mig tusan — komma vi inte ändå att klara oss!»
utropade jag fem minuter därefter.
Eden hade drivits över mina läppar av den starka
sinnesrörelsen —• det var, som jag tror, den första
jag uttalat i hela mitt liv, såvida icke »besitta det»,
vilket jag hade användt emellanåt i min ungdom, skall
räknas som en ed.
»Jag ber om förlåtelse», sade jag.
»Ni har övertygat mig 0111 er uppriktighet», sade hon
med ett svagt småleende. »Jag vet nu, att vi komma
att klara oss.»
Jag hade fått syn på en avlägsen udde på andra
sidan om bergets yttersta spets, och då vi spejade
ditåt, kunde vi se allt mer och mer av en strand, som
330
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
