Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
svårighet och på bekostnad av att bli våt ända upp
till midjan klättrade jag ombord. Skanskappen var
öppen. Jag stannade och lyssnade efter de sovandes
andedrag, men där hördes inga andedrag. Jag var
nära att kvävas vid den plötsliga tanken: kunde
fartyget vara öde och tomt? Jag lyssnade ännu ivrigare.
Icke ett ljud hördes. Jag gick varsamt utför trappan.
Därnere kändes den egendomligt fräna lukt, som är
vanlig för ett rum som icke längre bebos. Överallt
lågo högar av trasiga kläder, gamla sjöstövlar,
rämnade oljerockar — all den värdelösa lump, som
belamrar skansen efter en lång resa.
Skonaren hade tydligen blivit hastigt övergiven —•
detta var den slutsats jag gjorde, medan jag åter
begav mig upp på däck. Hoppet vaknade ånyo i mitt
bröst, och jag såg mig omkring med lugnare
besinning. Nu märkte jag att båtarna voro borta.
Jägarna hade tydligen packat ihop sina tillhörigheter i
hast. Ghost var övergiven. Den tillhörde nu Maud
och mig. Jag kom att tänka på fartygets förråd och
på proviantrummet under kajutan och fick den idén,
att jag skulle överraska Maud med någonting godt
till frukosten.
Reaktionen efter att all min fruktan nu var över
och det hemska dådet, jag hade kommit för att utföra,
icke längre var nödvändigt, gjorde mig riktigt
pojkaktigt munter. Jag rusade uppför trappan från
jägarnas rum två steg i taget, och utan någon annan
bestämd förnimmelse än min glädje och hoppet att
Maud skulle sova tills den överraskande frukosten
hunne bli alldeles i ordning åt henne. Då jag vek
om hörnet till kabyssen, kände jag min belåtenhet
361
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
