Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jag satt tyst och obeslutsam.
»Dessutom var det er idé», tilläde hon långsamt,
»och jag skulle vilja se, att den lyckades.»
Nu kunde jag förhärda mitt hjärta. Så snart hon
anslog en smickrande personlig ton, kände jag mig
tvingad att motsäga henne.
»Bättre att tillbringa åratal på ön än att omkomma
i natt eller i morgon eller dagen därpå i öppen båt.
Vi ä’ inte alls beredda att trotsa havets besvärligheter.
Vi ha ingen föda, intet vatten, inga filtar, ingenting
alls. Ni skulle inte överleva natten utan filtar. Jag
känner mycket väl till edra krafter. Ni skakar ju
redan av köld.»
»Det är bara nervositet», svarade hon. »Jag är
rädd, att ni skall kasta loss masterna mot min vilja.
— Å, Humphrey, var så snäll —• var så innerligt snäll
och gör det inte!» utbrast hon strax efteråt.
Och så var nu striden slut —• den hade ändat med
denna fras, som hon visste utövade en sådan makt
över mig. Vi fröso ohyggligt om natten. Allt
emellanåt föll jag i sömn, men jag väcktes genast igen av
den bitande kölden. Hur Maud kunde uthärda den
var mig en gåta. Jag var för trött att slå med
armarna för att bli varm, men då och då fick jag styrka
att gnida hennes händer och fötter för att återställa
blodomloppet i dem. Och fortfarande tiggde hon
mig om att icke kasta loss linan. Vid tretiden på
morgonen fick hon ett anfall av kramp, och sedan jag hade
gnidit henne tills den upphörde, blev hon alldeles stel.
Jag blev förskräckt. Jag stack ut årorna och
förmådde henne att ro, fastän hon var så svag, att jag
trodde hon skulle svimma vid varje nytt tag.
399
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
