Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Den vita tysnaden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
slag med hundpiskans tjockända bakom örat
sträckte hunden i snön, där den kvidande kröp ihop,
medan gul fradga droppade från tänderna.
— Som jag sa, se bara på Shookum här —
han har humör. Jag slår vad, att han kommer att
äta upp Carmen före veckans slut.
— Jag slår vad om något annat, svarade
Malemute Kid och vände det frusna brödet, som hän
lagt att tina upp framför elden. Vi kommer att
äta upp Shookum innan den här färden är slut.
Vad säger du, Ruth?
Indiankvinnan stöttade kaffepannan med ett
isstycke, tittade från Malemute Kid på sin man och
därpå på hunden, men värdigades inte svara. Det
var ett självklart påstående, att det inte var värt
något svar. Man hade en sträcka av två hundra
miles obanad väg framför sig och blott sex dagars
förråd åt sig själv och intet åt hundarna. Fanns
det då något annat val? De båda männen och
kvinnan slogo sig ned kring elden och började sin
knappa måltid. Hundarna lågo i sina selar, ty
det var middagsrast, och följde avundsjukt med
blickarna varje munsbit.
— Inga flera middagar hädanefter, sade
Malemute Kid. Och vi måste hålla ett vaksamt öga på
hundarna — de håller på att bli farliga. De skulle
säkert slå ned en, om de bara fingo en chans.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
