Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Den vita tysnaden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hela tiden är du i Fort Yukon, jag i Artic City,
Hej, du store medicinman!
Ruth log så barnsligt åt denna fantastiska
historia, att båda männen brusto i skratt. Ett
slagsmål bland hundarna gjorde fort slut på skildringen
av kustens under, och då de morrande
slagskämparna skiljts åt, hade hon lastat slädarna och allt
var färdigt för färden.
— Hej! Sätt igång! Hej! Mason svängde sin
piska skickligt, och då hundarna gnällande sleto i
selarna, bröt han loss släden med styrstången.
Ruth följde efter med det andra hundspannet,
lämnande Malemute Kid, som hjälpt henne igång, att
avsluta tåget. Den starke mannen, barsk och i stånd
att fälla en oxe med ett knytnävsslag, kunde inte
förmå sig att slå hundarna utan kelade med dem,
vilket en hundförare sällan gör, ja, han var nästan
gråtfärdig över deras olycksöde.
— Gå på, hugg i där, era stackars ömfotade
kräk! mumlade han efter flera fruktlösa försök att
få släden igång. Men till slut fick hans tålamod
belöning, och hundarna, ehuru jämrande sig av
smärta, satte upp farten för att hinna upp sina
kamrater.
Ingen pratade nu; resans besvärligheter tilläto
inga sådana extravaganser som konversation. Av
allt dödströttande arbete är resan i Nordlandet det
9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
