Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Den vita tysnaden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kallelsen kommer. Mason var ohyggligt
massakrerad. Hans högra arm och ben samt ryggen voro
brutna; benen voro förlamade från höfterna, och
sannolikt hade han också fått inre skador. En svag
jämmer var det enda livstecken han gav ifrån sig.
Allt hopp var ute. Det var intet att göra. Nattens
mörker sänkte sig — och Ruth satt där i den
hopplösa undergivenhet, som är egen för hennes ras.
I Malemute Kids ansikte kunde man se hur nya
fåror grävdes. I själva verket var kanske Mason
den som led minst, ty han befann sig i östra
Tennessee, bland de stora Smoky Mountains, och
genomlevde på nytt sin barndoms dagar. Mest
egendomlig var klangen i hans länge sedan bortglömda
sydstatsdialekt, då han fantiserade om badställen,
tvättbjörnsjakt och plundringståg efter
vattenmeloner. Det var mesopotamiska för Ruth, men Kid
förstod och kände — kände som blott den kan
känna som i åratal varit utestängd från allt vad
civilisation heter.
Morgonen medförde medvetslöshet för den
skadade och Malemute Kid böjde sig djupare ned
över honom för att uppfånga vad han viskade.
— Kommer du ihåg, när vi först råkades på
Tanana, för fyra år sedan till våren? Jag brydde
mig inte om henne så mycket på den tiden. Det var
kanske mest för att hon var vacker och det var
15
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
