Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VI. Prästens kall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Yukon stängde butiken och lade sig till ro under ett
tre fot tjockt istäcke, befann sig detta vandrande
par vid Five Fingers-fallen, med guldstaden
fortfarande många dagsresor längre norrut.
Under den gångna hösten hade inte så få kreatur
slaktats vid Five Fingers, och avfallet bildade inte
oansenliga högar. De voyageurs, som voro i sällskap
med Edwin Bentham och hans hustru, fingo syn
på dessa "förråd", gjorde en liten beräkning och
vädrade en god affär samt beslöto sig för att stanna.
Hela vintern sålde de sedan säckar med ben och
frusna hudar till de svältande hundspannen. De
begärde ett humant pris, en dollar pundet, som varan
låg där. Sex månader senare, då solen återvände
och Yukon gick upp, spände de sina tunga
penningbälten om sig och reste tillbaka till södern, där de
ännu vistas och berätta fantastiska historier om det
Klondike de aldrig fingo se.
Men Edwin Bentham — ja, han var en trögmåns
och skulle säkert varit nöjd med att fortsätta denna
kommers med hundmat, om inte hans hustru hade
varit. Nu spekulerade hon i hans fåfänga, sade
honom hur stor och stark han var och hur en man
som han säkerligen med lätthet skulle övervinna
alla svårigheter och säkert vinna det "gyllene
skinnet". Därför bet han ihop tänderna, sålde sin
andel i ben- och hudaffären för en hund och släde
114
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
