Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VI. Prästens kall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som är obeskrivligt, en man av det slag som skryter
och skroderar men jämrar sig för litet tandvärk,
en man som gör livet till ett helvete för den kvinna
han gifter sig med, långt mera än den mest
hänsynslöse libertin som sår sin vildhavre på förbjuden
mark. Vi stöta på sådana män jämt och ständigt,
men vi veta tyvärr inte vad de gå för. Närmast
efter att gifta sig med dem är bästa sättet att lära
känna dem att äta ur samma gryta och krypa under
samma filt som de — låt oss säga en vecka, längre
tid behövs inte.
Att se Grace Bentham var att se en slank,
flickaktig gestalt, att lära känna henne var att göra
bekantskap med en själ, som fastän den bevarat allt
det evigt kvinnliga kom ens egen att förefalla
obetydlig. Sådan var den kvinna, som eggade och
uppmuntrade sin make på hans Nordlandsfärd, som
banade väg för honom, då ingen såg det, och grät
i tysthet över sin bräckliga kvinnokropp.
På detta sätt färdades detta så egendomligt
hopkopplade par till Fort Selkirk och därpå genom en
hundramila ödemark till Stuart River, och då den
korta dagen tog slut för dem och mannen lade sig i
snön och jämrade sig, var det kvinnan, som band
honom på släden, bet samman läpparna vid smärtan
i sina värkande lemmar och hjälpte hunden att släpa
honom till Malemute Kids hydda. Denne var inte
116
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
