Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VI. Prästens kall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Ja, ja, jag lovar.
— Du säger det så lugnt, men hur kan jag väl
lita på det? — och hur ska jag kunna veta det?
Jag har så litet att ge dig, men likväl så mycket.
Oh, Clyde! lova mig, att aldrig tröttna på mig.
— Seså, seså! Du får inte börja tvivla redan
nu. Ända tills döden skiljer oss åt, vet du väl.
— Tänk! Det löftet gav jag en gång åt — åt
honom, och nu?
— Och nu, lilla älskling, får du inte grubbla
över sådana saker mera. Naturligtvis skall jag
aldrig, aldrig....
Och för första gången möttes deras skälvande
läppar. Fader Roubeau hade iakttagit vägen utanför
genom fönstret, men kunde nu inte längre uthärda
spänningen. Han harklade sig och vände sig om.
— Nu är det er tur, fader Roubeau! Whartons
ansikte rodnade ännu efter den förste omfamningen.
Det var en triumferande klang i hans röst, när han
drog sig tillbaka till den andres förmån. Han hyste
intet tvivel om utgången. Inte heller Grace tycktes
vara tveksam, ty ett leende lekte kring hennes
läppar, när hon vände sig mot prästen.
— Mitt barn, började denne, mitt hjärta blöder
för dig. Det är en vacker dröm, men den kan inte
bli verklighet.
— Varför inte, fader? Jag har sagt ja.
128
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
