Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VI. Prästens kall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Har ni sett något av min hustru? frågade han
så snart hälsningar utväxlats.
Två huvuden skakades nekande.
— Jag såg hennes spår ned från hyddan,
fortsatte han forskande, och de upphörde just här
utanför på vägen.
Hans åhörare sågo alldeles oberörda ut.
— Och jag — jag tänkte....
— Att hon var här, röt Wharton.
Prästen tystade honom med en blick.
— Såg ni hennes spår leda upp till den här
hyddan, min son? frågade fader Roubeau, som gjort
sig stort besvär att utplåna dem, då han kom
samma väg efter henne.
— Jag stannade inte för att se efter, jag....
Hans ögon vilade misstänksamma på dörren till det
andra rummet, då prästen avbröt honom. Den
senare skakade på huvudet, men tvivlet tycktes finnas
kvar.
Fader Roubeau andades häftigt ett tag, bad en
tyst bön och steg upp.
— Om ni tvivlar på mig....
Han låtsade sig vilja öppna den stängda dörren.
En präst kunde ju inte ljuga. Edwin Bentham
hade hört talas om det många gånger och trodde
det.
— Naturligtvis inte, fader, inföll han hastigt.
134
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
