Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IX. En Odyssé i Nordlandet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hundarna hade släpat ut sig redan tidigt på
eftermiddagen, men nu började de visa bättre vigör.
Hos de mera sluga kunde man märka en viss
rastlöshet — en otålighet när tömmarna stramades, en
tvekande raskhet i rörelserna, ett fnysande och
klippande med öronen. Detta inverkade på de mera
fleg-matiska kamraterna, och dessutom drevo de på dem
genom lömska nyp i bakbenen. De på detta vis
tillrättavisade grepos också av iver och hjälpte till att
sprida smittan. Slutligen utstötte ledarhunden vid
den främsta släden ett glädjetjut, hukade sig
djupare ned mot snön och kastade sig framåt så långt
draglinan tillät. De övriga följde exemplet.
Linorna spändes och tömmarna stramades, slädarna ilade
framåt, och männen klängde sig fast vid
styrstängerna, noga med att raskt lyfta upp fötterna, så att
de ej kommo under medarna. Tröttheten föll av
dem, och de hojtade uppmuntrande åt hundarna.
Djuren svarade med glada skall. De flögo genom
den tilltagande skymningen i rask galopp.
— Se upp! Se upp! ropade männen i tur och
ordning, när deras slädar tvärt svängde av från stora
vägen, varvid de krängde över på ena meden som
segelbåtar för en vindstöt.
Därpå följde en rusning på hundra yards fram
mot det upplysta pergamentfönstret, vilket berättade
sin egen historia om hemmet, den susande Yukon-
181
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
