Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IX. En Odyssé i Nordlandet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hennes barn växa sig starka före mina, måste mina
med säkerhet dö.
Jag fann emellertid ingen flicka som behagade
mig förrän en afton, då jag kom hem från fisket.
Solen stod lågt, så lågt, att den sken mig i ögonen,
vinden var frisk och kajakerna flögo på de vita
vågorna. Plötsligt kom Ungas kajak drivande efter
min, och hon såg på mig. Hennes svarta hår
fladdrade som en nattlig sky och skumstänket vätte
hennes kinder. Som jag sagt, solen sken mig rakt i
ögonen, och jag var blott en yngling, men i alla
fall stod det klart för mig, att detta var ropet
mellan man och kvinna. Medan hon jagade framåt,
såg hon sig tillbaka mellan två paddeltag — såg
som blott en kvinna som Unga kunde se — och åter
kände jag dragningskraften. De andra ropade, då
vi susade förbi deras tröga oomiaker och lämnade
dem långt efter oss. Men hon var rask att hantera
sin paddelåra, och mitt hjärta svällde som ett fyllt
segel, och jag vann inte på henne. Vinden friskade
i, sjön gick vit, och hoppande som sälar på
lovartsidan ilade vi fram över solens gyllene väg på
vattnet. —
Naass hade lutat sig halvvägs ur sin stol liksom
en som sköter en paddelåra, precis som om han
upplevde kapplöpningen på nytt. Någonstans på andra
sidan ugnen såg han Ungas fladdrande hår. Han
207
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
