Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IX. En Odyssé i Nordlandet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den skulle bäva, när han satte ner fötterna. Han såg
mycket och ihärdigt på Unga med armarna i kors
— så här — samt stannade till solen gick ned och
stjärnorna tändes. Sedan gick han ned till sitt
fartyg, varpå jag tog Unga vid handen och ledde
henne till min egen hydda. Där inne sjöngs och
skrattades och kvinnorna sa kvickheter, av det slag
som kvinnor bruka vid sådana tillfällen. Men vi
brydde oss inte om det. Därpå lämnade folket oss
ensamma och gick hem.
Det sista stojet hade knappt dött bort, då de
sjöfarandes hövding kom in genom min dörr. Han hade
med sig svarta buteljer, ur vilka vi drack och blev
muntra. Ni förstår, jag var bara en yngling och
hade hela mitt liv levat i en utkant av världen. Mitt
blod kändes som eld och mitt hjärta så lätt som
skummet som flyger från bränningen upp på
klippan. Unga satt tyst bland fällarna i ett hörn med
uppspärrade ögon, ty hon tycktes vara rädd. Och
han med sjölejonmanen såg ihärdigt och länge på
henne. Därpå kom hans män med packor av varor,
och han staplade upp framför mig en rikedom,
vartill man aldrig sett maken på Akatan. Där fanns
bössor, både stora och små, och krut och kulor och
knallhattar samt blanka yxor och knivar av stål
och konstfärdiga redskap och en del underliga ting,
som jag aldrig förut sett. Då han genom tecken
211
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
