Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IX. En Odyssé i Nordlandet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och gav mig i väg mot öster. Jag såg många öar
och många folkslag, och jag, som levat i en
utkant av världen, fick erfara att världen var
mycket stor. Jag talade genom teckenspråk, men ingen
hade sett vare sig en skonare eller en man med
sjölejonman, och alltid pekade de mot öster. Jag
sov på underliga platser och åt egendomliga rätter
och såg främmande ansikten. Många skrattade åt
mig, ty de trodde att jag var tokig, men ibland
vände gamla män mitt ansikte mot ljuset och
välsignade mig, och unga kvinnor blev veka, då de
frågade mig om det egendomliga fartyget och om
Unga och sjömännen.
På detta sätt kom jag över svåra vatten och under
hårda stormar till Unalaska. Där låg två skonare,
men ingen av dem var den jag sökte. Jag fortsatte
därför mot öster, och världen blev större och större,
och vid ön Unamok hörde jag fortfarande
ingenting om fartyget, så ej heller vid Kadiak eller
Atognak. Så kom jag en vacker dag till ett
klip-pigt land, där man grävde djupa hål i berget. Där
låg också en skonare, men inte min, och männen
lastade den med klippblock, som de brutit loss.
Jag fann detta barnsligt, ty hela världen var ju full
av klippor. De gav mig emellertid mat och satte
mig att arbeta. Då skonaren låg djupt lastad, gav
kaptenen mig pengar och bad mig ge mig av. Men
213
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
