Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IX. En Odyssé i Nordlandet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
jag frågade honom, vart han skulle, och han pekade
mot söder. Jag tecknade tillbaka, att jag ville följa
med honom. Han skrattade först, men sedan satte
han mig till att arbeta ombord, då han hade för
litet folk. På det sättet kom jag att lära mig deras
språk, att hala i tåg och reva segel vid plötsliga
byar och att stå vid ratten. Men det var ej så
svårt, ty min fars blod var av samma art som
sjömännens.
Jag hade trott, att det skulle vara en lätt sak att
finna den jag sökte, bara jag kom ibland hans folk.
Och när vi en dag fick land i sikte och gick in i en
hamn, väntade jag kanske att få se så många
skonare som det fanns fingrar på min hand, men i
stället låg skeppen sammanpackade längs kajerna
som småfisk. Och då jag gick omkring bland dem
och frågade efter en man med sjölejonman, skrattade
de åt mig och svarade mig på många olika språk, och
jag fann att de kommit från jordens avlägsnaste
länder.
Och jag gick upp i staden för att granska varje
man jag mötte. Men de var precis som torsken, när
den går till vid bankarna, och jag kunde inte räkna
dem. Larmet var så kraftigt, att jag inte kunde
höra, och jag blev vimmelkantig. Så for jag vidare
genom länder, som sjöng i det varma solskenet, där
skörden låg rik på fälten. Jag kom till städer, som
214
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
