Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IX. En Odyssé i Nordlandet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
så ut, ty vi hade mycket litet proviant och den siste
hunden dog den natt, då vi kom fram till guldet,
människobenen och förbannelserna.
För att nå denna plats i bergens hjärta — och
kartan talade sant — måste vi hugga ut trappsteg
i isen på bergväggen. Vi såg efter en dal på andra
sidan, men det fanns ingen. Snön bredde ut sig
över det hela som på ett ofantligt sädesfält, och
här och där höjde väldiga toppar sina vita hjässor
upp mot stjärnorna. Mitt på denna egendomliga
slätt, som skulle varit en dal, stupade jorden och
snön inåt jordens innandöme. Hade vi inte varit
sjömän skulle vi fått svindel vid denna syn; men
vi stod vid den slippriga kanten för att finna en
väg ned. Och på ena sidan, men också blott på den
ena, sluttade bergväggen som ett däck under en
toppsegelsbris. Jag vet inte varför det skulle vara så,
men det var faktiskt så. — ’Detta är helvetets port,’
sade han, ’låt oss gå ned.’ Och vi gick ned.
På bottnen var en hydda av träkubbar, byggd av
någon, som kastat ned dem uppifrån. Det var en
mycket gammal hydda, ty män hade dött där vid
olika tidpunkter och på näverbitar läste vi deras sista
ord och deras förbannelser. En hade dött av skör-^
bjugg, en annan hade blivit plundrad av sin kamrat
på proviant och krut, varpå denne givit sig av, en
tredje hade bjivit illa åtgången av en gråbjörn och
Vargens Son —15
225
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
