Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IX. En Odyssé i Nordlandet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de sig ofta ned för att vila. Den natten höll det på
att bli slut med honom, men på morgonen svor han
svagt och gav sig iväg igen. Han gick som en
drucken, och jag trodde många gånger, att han skulle
ge upp. Men han var styrkan personifierad, och
hans viljestyrka var jättelik, ty han släpade sig
igenom hela denna mödosamma dag. Och han sköt
två ripor, men ville inte äta dem. Han behövde
ingen eld. De betydde liv för honom, men han
tänkte på Unga och vände tillbaka till lägret. Han
gick nu inte längre utan kröp på händer och knän
på snön. Jag kom till honom och läste döden i
hans ögon. Men ännu var det inte för sent för
honom att äta riporna. Han kastade bort bössan och
bar fåglarna i munnen som en hund. Jag gick vid
sidan av honom, upprätt. Han såg på mig under
de ögonblick han vilade och förvånade sig över
att jag var så stark. Jag kunde se det på honom, ty
han talade inte längre, och då hans läppar rörde
sig, kunde de inte frambringa ett ljud. Som jag
sagt, han var en stor man och mitt hjärta var böjt
för mildhet. Men jag tänkte tillbaka på mitt liv och
påminde mig kölden och hungern i de ändlösa
skogarna vid ryska sjön. Dessutom var Unga min, ty
jag hade betalt för henne ett oerhört pris i
pälsverk, båtar och pärlor.
På detta sätt kom vi genom den vita skogen, med
228
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
