Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IX. En Odyssé i Nordlandet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nytt, ty blicken var densamma som Unga hade då
yhon skrattande sprang upp på stranden till sin mors
hydda. Den djupa oron var borta, hungern och den
tunga väntan. Tiden var inne. Jag kände, att
hennes bröst kallade mig och jag kände att jag måste
luta mitt huvud emot det och glömma. Hon
öppnade famnen för mig, och jag gick emot henne. Då
flammade plötsligt hatet upp i hennes ögon och
hennes hand for mot min höft. En, två gånger stack
hon mig med kniven.
’Hund!’ väste hon, då hon slängde mig i snön.
’Svin!’ Sedan skrattade hon, så att det ekade i
tystnaden, och gick tillbaka till den döde.
Som sagt, både en och två gånger stack hon
kniven i mig, men hon var kraftlös av hunger, och det
var inte meningen att jag skulle dö. Likväl hade
jag lust att stanna där och sluta mina ögon för deri
sista långa sömnen tillsammans med dem, vilkas liv
korsat mitt och lett mina fötter på okända vägar.
Men jag hade en skuld, som gjorde, att jag inte
kunde stanna.
Återvägen var lång, kölden bitande och
provianten knapp. Pellyindianerna hade inte träffat på
någon älg och plundrat förrådsplatsen. Så hade de
vita männen också gjort, men de låg likväl
utmärglade och döda i sin hydda, då jag passerade. Sedan
233
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
