Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
uppbäras af elefanter . . . elefanter, som åter buros af
en ofantlig sköldpadda . . . Men sedan? Det var endast
att uppskjuta svårigheten.
Föreställningen om tyngden var nämligen oriktig.
Nu veta vi, att, hvart vi än begifva oss på jordklotet,
ha vi ändå alltid fötterna nedåt. Jordens inre är
således alltid nedåt.
Vi ha ingen förevändning längre till att fråga oss
hvad det är, som uppehåller jordklotet, alldenstund
tyngdens alla riktningar löpa till dess medelpunkt.
Men hvarför faller ej jordklotet, torde man fråga?
Det skulle då fordras, att jordklotet folie utanför sig
själft! Men detta är alldeles meningslöst. Nedåt, det
är jordklotets inre, uppåt åter är för jordens invånare
det, som är öfver deras hufvuden, rundt omkring
jordklotet.
Vi måste således föreställa oss jordklotet
sväfvande i rymden utan något slags stöd, alldeles på
samma sätt som en såpbubbla sväfvar i luften.
Jordklotet sväfvar för öfrigt ännu mer fritt än
till och med en såpbubbla, ty denna senare hvilar i
själfva verket på luftlager, som äro tyngre än hon,
hvaremot jorden icke hvilar på någon flytande eller
gasformig kropp, på något slags lager, utan förblir
oberoende af alla stödje- eller upphängningspunkter.
Den svårighet, som ofta visat sig, att tro, att
jorden kan vara sväfvande som en ballong i rymden,
fullständigt fri från hvarje stöd, härrör, sade vi, från
en oriktig föreställning om tyngden.
Den gamla astronomiens historia visar oss en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
