Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
utan orsakas af månmarkens tillstånd, som är
oföränderligt. Den första månkartan var helt visst en
grof och otymplig afbildning af människoanletet,
alldenstund fläckarna på månen tämligen väl motsvara
ögonens, näsans och munnens plats och således kunna
rättfärdiga denna likhet. Vi se också allestädes och
under alla århundraden detta människoanlete
återgifvet. Denna likhet beror på en tillfällighet i vår
drabants geografiska bildning och är för öfrigt ganska
sväfvande och osäker samt försvinner genast, så snart
man undersöker månen med teleskopet.
Vanligen tror man icke, att jorden, sedd på
afstånd, kan lysa med lika starkt sken som fullmånen.
Ingenting är emellertid så sant. Månmarken är icke
hvitare än jordmarken. Jämför exempelvis på dagen
månen med en af solen belyst grå mur, och man
skall finna muren mer glänsande. Hvad som nattetid
betingar vår drabants glans är till en del själfva
natten och till en del hela månhalfvans förminskning till
en liten skifva. I den mån denna skifva förstoras i
teleskopet, minskas dess glans. Då man jämför
månens ljus med molnens, finner man det alltid mindre
lysande. Om man å andra sidan lägger stenar i en
mörk kammare, en camera obscura, och låter dem
belysas af en solstråle, eller om man genom ett
svärtadt rör betraktar ett af solen upplyst landskap,
varseblir man, att allt detta lyser med lika stor styrka
som månen. Optikens satser visa, att man i dessa
jämförelser icke får taga olikheterna i afstånd med i
räkningen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
