Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tuberanser och sin glödande atmosfer. Den höjer sig
långsamt liksom en ljusbringande gudom på den
alltid svarta, djupa och formlösa himmelen, på hvilken
stjärnorna fortfarande tindra under dagen som under
natten, ty de döljas icke af någon atmosferisk slöja
sådan som den, hvilken under dagens ljus beröfvar
oss deras anblick.
Frånvaron af hvarie märkbar atmosfer måste på
månen med hänsyn till temperaturen föranleda en
likadan verkan som den, hvilken man iakttager på
vårt jordklots höga berg, där luftens förtunning icke
tillåter solvärmen att samla sig på markens yta såsom
i atmosferens botten, hvilken verkar på samma sätt
som ett drifhus. Den värme, som erhålles från solen,
kvarhålles icke af något, utan utstrålar oupphörligt i
rymden. Det är sannolikt, att kölden därstädes alltid
är mycket sträng, icke allenast under nätterna, som
äro femton gånger längre än våra, utan äfven under
de långa solskensdagarna.
Från månen beundrar man en majestätisk
himmelskropp, hvilken man icke ser på jorden och som
visar den egendomligheten att vara orörlig på himmelen
och därtill ha en ansenlig storlek. Denna stjärna är
just vår egen jord, som på månen visar motsvarande
faser till dem, vår drabant visar oss, men i omvänd
ordning (fig. 25). I det ögonblick, då nymånen tändes,
upplyser solen fullständigt hela den jordhalfva, som
är vänd mot vår drabant, och då har man på månen
fulljord. Vid den tid däremot, då det är fullmåne
på jorden, vändes den icke belysta delen af jorden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
