Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vi talade nyss om stjärnfallet den 27 november
1872 och 1885, som ersatte Bielas komet.
Stjärnfallens ursprung synes i själfva verket nära förbundet
med kometernas. Att döma af samtliga iakttagelser
vill det synas, som om kometernas bestämmelser vore
att upplösa sig till stjärnfall.
Stjärnfallen bildas af små, ytterst fina kroppar,
som kretsa i rymden och på sin väg möta jorden.
Då de intränga i hennes atmosfer, frambringar deras
stora hastighet äfven i luftens högsta och tunnaste
lager en gnidning och en sammantryckning af luften,
hvilken upphettar dessa lätta partiklar ända till att
göra dem brinnande och helt och hållet förtära dem.
Deras egen hastighet är 42 000 meter i sekunden,
medan jordens hastighet är 30 000 meter. De kunna
sålunda intränga i jordatmosferen med en hastighet
af 72,000 meter! Men i allmänhet är denna hastighet
30 till 40 000 meter i sekunden, alldenstund de i mer
eller mindre sned riktning intränga i atmosferen.
Då de först komma in i denna, befinna de sig i
allmänhet på en höjd af 120 kilometer, men på 80
kilometers höjd öfver jordytan, upphöra de att längre
vara synliga. Atmosferen stiger således till minst 120
kilometers höjd öfver jordytan.
Vanligen förbrännas de helt och hållet och falla
därpå långsamt i atmosferen i form af dunkelt stoft.
Detta stoft sammansättes företrädesvis af järn och
nickel, såsom man kunnat finna i de spår af
detsamma, som allestädes afsätta sig på jordens yta, på
Alpernas eviga snö, i regnvattnet, i de luftlager, till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
