Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stjärnor finnas, hvilka, alltifrån Hipparkos’ första
noggranna iakttagelser för tvåtusen år sedan, långsamt
minskats i glans och slutligen fullständigt slocknat.
Hos andra stjärnor åter har glansen småningom ökats,
och dessa stjärnor äro för närvarande mera lysande
än de fordom voro. Andra ha slutligen förändrat
färg och blifvit mer eller mindre färgade. Somliga
ha också plötsligt visat sig, lyst med ett bländande
sken under flera veckor eller flera månader och därpå
åter försvunnit i mörkret. Så var exempelvis fallet
med den berömda stjärnan i Cassiopea, som plötsligt
tändes 1572 och endast lyste under 18 månader,
hvilken man trodde sig kunna hänföra till de tre
vise männens från Österlandet stjärna. Så var också
förhållandet med den mindre lysande stjärna, som
1866 glänste i »Norra kronan». Under två tusen år
har man iakttagit ett tjugutal dylika stjärnor, som
sägas vara »temporära».
Hos andra stjärnor har man iakttagit en periodisk
föränderlighet i glansen, i kraft af hvilken stjärnan,
som först är osynlig för det nakna ögat, framträder,
ökas, lyser klart, därpå gradvis minskas för att
försvinna och sedermera åter framträda efter samma
antal dagar för att börja om samma serie. Dessa
stjärnors periodicitet är stundom så noggrann, att
man numera på förhand kan beräkna densamma.
För att riktigt föreställa oss, hvari denna sällsamma
förändring består, måste vi tänka oss vår sol
underkastad dessa växlingar. I dag skulle vi se, huru hon
strålade i sin lifligaste glans och öfver den uppvärmda^
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
