Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 1, januari 1899 - Objudna gäster, af Ellen Lundberg, f. Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ILLUSTRERAD MÅNADSSKRIFT.
OBJUDNA GÄSTER,
Hvem bultar så hårdt på din stängda
dörr
i skymningens tunga stund?
Det är som du hört de slagen förr!
Du spritter upp ur din lugna blund
och går att öppna. Hvem är det som
väntar?
Hvem står i mörkret där utanför?
Hvems andedräkt är det du dämpadt
hör,
då du sakta på dörren gläntar?
Där ute i natten, tyst och stor,
orörlig en skepnad står.
Öfver ansiktet bär hon ett dunkelt flor,
och en mantel till fötterna når.
Hvem är hon? — Intet ger hon till
svar,
men tyst och fast kring din hand hon
tar
och leder dig in i din egen sall
Du måste följa; — där finns ej val; —
nyss stod hon, en okänd, på trappan;
där inne kastar hon kappan!
Hvem är hon? — Lyckan med öppen
famn
och leende mun, som ropar ditt namn
och vid sitt hjärta dig binder?
Är det sorgen med bleka kinder,
som sätter sig ned vid ditt glada bord
med dystra blickar och tunga ord,
som bägaren bräddad med tårar dig
räcker
och glädjens ljus med sin anda släcker?
— Döptes hon kanske till »nöd» eller
»skam»;
ve dig då för den objudne gästen!
Står hon i lumpor för dig fram,
fläckar din lycka och skämmer fåsten
med skygga blickar, som knappast
våga
ge dig svar på din stammande fråga.
Är det döden? Den bleka död
med skramlande knotor och lien på
armen,
med håliga kinder och ögon i glöd
och maskar inom den multnade barmen?
Hvem känner ödets sällsamma gäster!
Objudna komma de, en och en,
komma, när minst du väntar dem,
i sorgens mörker, vid lyckans fäster,
stanna i lugn på din tröskelsten
och bulta på dörren till ditt hem.
Emot din vilja de fram sig tränga,
och öppnar du icke, de dörren spränga.
De storma som våldet mot dig in,
de fylla ditt hjärta, ditt hem, ditt sinn’.
De jubla, de gråta, de mörda och le;
de slå dig med fasa; till grafven dig
följa!
De kasta din lycka, de lyckan dig
ge,
de komma med hjälp; — i sorg de
dig hölja,
när tryggast du sitter; — men lyssna,
hör! — —
Det bultade någon där utanför
på din stängda dörr! Är det lyckan?
Döden?
Stig upp, gå ut och möt cfina ödenl
Det hjälper dig ej att slå regeln för.
Ellen Lundberg,
__________ i. Nyblom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
