Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 1, januari 1899 - Några ord om August Strindbergs olika utvecklingsskeden, af Karl af Geijerstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
anatema öfver skönhetssträfvandet.
Under denna period är det, som han
riktigt fastslår sitt hat till konsten. Det
ligger något dogmatiskt, predikaraktigt
i Strindbergs sätt att uppfatta och
åter-gifva sma satser. Det är som om han
drefs att tala för att lugna sig själf mera
än af behofvet att uttala sin subjektiva
uppfattning af sanningen. Och när
han undfått något, som förefaller
honom själf som en ny sanning, får han
-detta som en käpphäst, hvarpå han
städse rider. Och han drifver sina
satser in absurdum, löper hela linan ut,
uttalar sig, så att han får leda vid sina
egna tankar och kastar sig sedan
hufvud-stupa i motsatsen till hvad han nyss
yttrat — och härunder är han ledd af sitt
teoretiserande sanningskraf. På ett
liknande sätt har det gått honom med
hans predikan mot konsten. Han har
i en mängd skrifter predikat emot det
skönlitterära författarskapet, och
framhållit den vetenskapliga och
publicistiska verksamhetens öfverlägsenhet, men
— oupphörligen har han tillgripit det
konstnärliga uttryckssättet och
härigenom är det som hans tankar få sitt
-djupaste och varaktigaste lif.
Emellertid är det Strindbergs ädlaste
och vackraste inre, som får sitt
uttryck i och med forkastelsedomen öfver
skönhetskulten och accepterandet af den
socialistiska och utilistiska
ståndpunkten; det har varit i känslan af de i
samhället lidandes rätt, som han sagt,
hvad han sagt. I arbeten från hans
socialistiska period uttalas en medkänsla
med människornas lidande, ett höpp till
framtiden och en förtröstan till det
goda hos människosläktet, hvaröfver
man blott kan glädjas, hvaraf man
ryckes med och som bjärt sticker af
mot den misstro och böjelse att blott
se det onda, som skalden själf i sitt
sista arbete Till Damaskus har ett så
skarpt öga på. Läs t. ex.
novellsamlingen Utopier! Är den icke som en
-dröm om det tusenåriga riket? Hvilken
varm glans ligger icke öfver hvarje
skildring af det närvarandes skönhet,
men hur är icke blicken städse fäst
mot ett kommande lyckligare
samfunds-tillståndl Man lyftes och bäres genom
detta arbete af författarens tro på
lif-vets och människans hulda makter.
Samma ton återfinnes i de första
de-larne af Svenska Öden och äfventyr, hvilka
tillhöra författarens allra yppersta, samt
i i:sta delen af Giftas, bland hvars
noveller finnas pärlor af humor.
Bland arbeten, som likaledes äro
diktade på solsidan af Strindbergs
författarskap, äro äfven Hemsöborna
och Skärkarlslif. Dessa äro ett
uttryck för skaldens kärlek till
fosterjorden. Han har i dessa arbeten lämnat
alla teorier bakom sig och gifvit sig
hän åt berättelsen och skildringen i
och för sig. Under sitt kringirrande
lif på kontinenten drömde han
beständigt om den karga men friska
skärgårdsnaturen. Alpernas snö, Frankrikes
bördiga slätter, Italiens sjöar och de stora
världsstädernas prakt kunde icke komma
honom aft glömma de små knottriga
skären med martallar och röda stugor.
I själfbiografien Tjänstekvinnans son
har han ett ganska egendomligt
uttalande om sin kärlek till skärgården,
som jag vill citera. Han berättar, hur
han en gång var ute med
skarpskyt-tarne på militäröfning vid Tyresö. Han
säger: »Det var en djup granskog, de
kröpo emellan blåbärsris och enbuskar,
tills de kommo ut på en brant
klipphäll. Där öppnade sig plötsligt en
tafla, som kom honom att frysa af
förtjusning. Fjärdar och holmar, fjärdar
och holmar, långt, långt ut i det
oändliga. Han hade, fast stockholmare,
aldrig sett skärgården förr, och visste ej
hvar han var. Den taflan gjorde ett
sådant intryck, som om han återfunnit
ett land, han sett i vackra drömmar
eller i en föregående existens, som han
trott på, men ej visste något om . . .
Detta var hans landskap, hans naturs
sanna miliö; idyller, fattiga, knaggliga
gråstensholmar med granskog kastade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
